Allt går att göra snabbare, snyggare och mer effektivt i dag. Men i takt med att tekniken hjälper oss att prestera mer och bättre, förlitar vi oss ibland så mycket på den att vi riskerar att glömma vår egen kompetens, vår inre kompass och tryggheten i det vi faktiskt kan. Då är det värt att fråga sig vad som egentligen är bra nog.

Vi jobbar smartare, snabbare och mer effektivt än någonsin. Tekniken hjälper oss att prestera på topp hela tiden, men samtidigt som möjligheterna ökar gör också tempot, förväntningarna och kraven det. Ibland undrar jag om vi verkligen stannar upp och funderar över vad allt detta gör med oss, både som människor och som kollegor.

Vi har vant oss vid att mäta förbättring i tempo, precision och resultat, men samtidigt får det mänskliga ofta stå tillbaka. Det som inte syns i ett kalkylblad men som ändå kan vara helt avgörande. Som känslan i ett samtal, tonen i ett mejl eller tryggheten i att bli lyssnad på. Sådant påverkar hur vi mår, hur vi samarbetar och vad vi faktiskt åstadkommer tillsammans.

När tekniken gör det möjligt att prestera bättre blir det också svårare att veta vad vi själva faktiskt kan. Jag har pratat med både chefer och anställda som beskriver en växande osäkerhet. Vad kan jag själv, vad kan jag med hjälp av AI, och vad förväntas jag klara utan stöd? När vi inte längre vet var vår egen kompetens börjar eller slutar är det svårt att känna sig trygg. Jag tänker också på unga elever i skolan. Vad kan de egentligen själva, och vad bygger på teknik? Hur påverkar det framtidens trygghet i kunskap?

Det går att skriva ett perfekt mejl med rätt verktyg, men i ett möte utan skärmen att luta sig mot märks det snabbt om tryggheten saknas. Det som såg imponerande ut i text kan lätt bli tomt i verkligheten. Och ärligt talat, ingen bryr sig om hur snyggt mejlet är. Svara bara, gärna från telefonen om det går fortare. Att det står skickat från iOS längst ner spelar ingen roll.

Tekniken har också förändrat hur vi håller kontakt. Förr var det lättare att lyfta luren och ringa. I dag ska mycket bokas, synkas och planeras. En fråga som kunde varit löst på två minuter blir istället ett möte nästa vecka. Det är inte alltid snabbare med fler verktyg. Ibland tar det längre tid för att vi tror att allt måste bli så j*vla perfekt.

Företag försöker, det ska sägas. Det finns omtanke, pratas om förmåner, utvecklingssamtal, hybridlösningar och bättre arbetsmiljö. Men om standarden för ett bra jobb samtidigt är att det alltid ska vara perfekt, hur bra trivs vi då? Hur påverkar det samtalen på jobbet, känslan av att vara mänsklig och trygg och att kunna prestera på max när det faktiskt gäller?

För det är just det. Jag vill att vi ska prestera på max. Jag vill att vi ska använda teknik, verktyg och smarta lösningar. Men jag tror att vi presterar allra bäst när vi samtidigt får vara människor. När vi kan luta oss både mot strukturer och relationer. När det är tillåtet att vara lite osäker, att be om hjälp, att inte kunna allt direkt. Det är inte en motsats till utveckling. Det är en förutsättning för att orka växa.

Vi håller ofta ytan högt, även privat. Samtidigt vet vi att många inte mår så bra. Vi säger att vi mår bra även om vi inte gör det. Vi formulerar oss noggrant i stället för att bara säga det vi faktiskt menar. Och när vi gör fel försöker vi dölja det, i stället för att erkänna och rätta till. Någonstans där förlorar vi det viktigaste vi har, nämligen kontakten med varandra.

Jag tror inte att tekniken är problemet. Den hjälper oss. Men vi måste samtidigt våga vara människor. Vi pratar mycket om AI-perfektion, om hur snabbt och rätt allt kan bli, om hur mycket tid vi kan spara. Men när vi förlitar oss för mycket på det tappar vi lätt bort vår egen känsla för vad som faktiskt är bra. Vi börjar leta efter facit utanför oss själva i stället för att lita på det vi vet, det vi kan och det vi känner.

När en stor del av arbetslivet bygger på relationer, samarbete och kommunikation är inte det mänskliga ett komplement. Det är själva fundamentet för att vi ska kunna göra ett riktigt bra jobb tillsammans. Det handlar inte om att välja mellan teknik och mänsklighet, utan om att låta båda få plats och användas där de gör mest nytta.

Kanske är det inte bara teknisk perfektion vi behöver mest. Kanske är det den mänskliga. Vi kanske behöver våga skriva enklare mejl, kanske våga be om hjälp, våga säga att vi inte vet. Kanske behöver vi våga vara lite ofärdiga, lite sökande, lite mer som vi faktiskt är. Det är inte att vara slarvig. Det är att vara i kontakt.

Och kanske ser vi redan att något håller på att skifta. Många tycker att nybyggda hus ser tråkiga och uttryckslösa ut. De saknar fasader som berättar något, något som känns. Samtidigt ser vi hur fler varumärken börjar lämna det enkla och raka. Efter en lång tid av minimalistiska logotyper och strömlinjeformade uttryck väljer företag nu färg, form och karaktär igen. Det kanske är ett tecken på att vi längtar efter något mer personligt.

Vi kanske borde fundera mer på vad vi egentligen menar med ordet bra. Är det när något är snabbt, effektivt och felfritt? Eller är det när det känns viktigt, äkta och på riktigt?

Det är kanske just där något börjar vända. När vi släpper kravet på att allt måste vara perfekt och i stället vågar luta oss mot det mänskliga. När vi skriver som vi pratar, när vi vågar fråga, när vi vågar säga att vi inte vet. Då händer något som inte går att optimera. Då uppstår kontakt.

Samarbetet blir lättare. Inte för att vi använder samma verktyg, utan för att vi förstår varandra bättre. Förtroende byggs inte av perfekta presentationer eller felfria formuleringar. Det byggs av närvaro, av öppenhet och av små handlingar som visar att vi försöker. Och då blir det inte bara mer mänskligt. Jag tror det blir bättre.

Vi kanske inte behöver vara perfekta. Vi kanske bara behöver vara tillräckliga. För när det vi gör får bottna i det mänskliga, då kan både arbetet och relationerna runt omkring det bli något mer än bara funktionella.

Och kanske är det där vi hittar det som faktiskt är riktigt bra.